Eftertanke

Träning är intressant ur många aspekter, inte minst för de konstiga psykologiska effekter det har. Jag har upptäckt att när jag utsätter mig för fysiska ansträngningar så börjar min hjärna tänka av sig själv. Den resonerar på ett sätt som jag inte riktigt styr över. Börjar den resonera negativt, så att det riskerar att få en dålig inverkan på det jag för tillfället håller på med, så måste jag givetvis bryta in och försöka avstyra det. Men, för det mesta tänker hjärnan av sig själv. Som i onsdags till exempel. Jag och Olle var i Sunnersta och körde stavintervaller i backen där. Från att ha varit väldigt stark vid de senaste två tillfällena då vi kört stavintervaller, så pass att jag faktiskt haft Olle bakom mig, så var jag denna gång ruggigt seg i kroppen, troligen för att jag hade kört två klasser på sats dagen innan, varav en helt hysterisk stepklass! För varje intervall så tänkte jag, inte min hjärna, "det vette katten om jag orkar en till". Men jag körde på ändå för jag var ju uppenbarligen inte helt slut. Så på näst sista inytervallet så var det så himla jobbigt. Jag flåsade och fick magknip men kom ändå inte upp i puls som jag borde, och hela vägen upp (1 min, 25 sek) så tänkte jag, "Det här var ABSOLUT sista intervallet för idag, sen kör jag inget mer!" Precis hela vägen tänkte jag så. Men! Jag hade inte hunnit mer än upp på toppen och pausat pulsklockan förrän hjärnan tänkte åt mig - "En gång till! yes!". Det gick alltså mindre än en sekund och så var hjärnan taggad och motiverad att plåga sig upp för samma backe än en gång, trots att jag tänkt hela vägen att, efter detta fixar jag inte mer.

Man kan ibland undra vem som är sjukast, jag eller min hjärna?....