Vasaloppet Öppet Spår 2006

När jag nu sitter här, dagen efter mitt fjärde avklarade vasalopp, och ska försöka sammanfatta det hela så vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jag vet att det är viktigt att jag får ner det på pränt nu snart, innan endorfinnivåerna kommit ned till de normala igen och lyckoruset hunnit lägga sig, för det är då jag bäst kan beskriva hur det verkligen kändes. Årets vasalopp blev nämligen något alldeles extra - jag tror nästan att det blev "mitt livs vasalopp", precis som jag hade planerat.

Den mentala uppladdningen började som alltid på lördag morgon. Klockan 9.00 var det samling utanför hos Micke för gemensam färd mot Mora, 9.04, sharp! Väl i Mora skulle skidor lämnas in för vallning, magen fyllas med lite lätt överkokt pasta i Vasastugan och pengar konsumeras i stadiumtältet. Denna gång blev det ett par nya skidbyxor, ett par överdragsvantar (efter tre år med -20 i starten har jag börjat lära mig vad man bör vara utrustad med...) samt ett par skidglasögon för min del. I år hade vi dessutom en coach som mötte oss i Mora, nämligen pappa. Framåt kvällen bar det av mot Sälen till gula huset där vi sover, endast några kilometer från starten. Ytterligare intag av enorma mängder pasta, toppat med carboloader, och sen sova fram till 05.00 på söndag morgon.



Det var en enorm lättnad att vakna på morgonen och konstatera att termometern endast visade -8 grader - Nästan som sommar! Pappa skjutsade Olle, Micke och mig till starten, jag lyckades tappa bort Olle och Micke (eller... var det kanske så att det var de som tappade bort mig?..) när vi skulle lämna våra ombytesväskor på lastbilarna, så det blev att ensam försöka tränga sig in i startfållan. Tyvärr är jag för feg för att gena över åkern och klämma in mig bland de allra första åkarna - man får nämligen ganska rejält sura kommentarer från alla prekton - så jag hamnade ganska långt bak. Miss i planeringen. Men, så snart jag passerat startlinjen kunde jag kliva ur spåren och staka mig förbi ett hundratalåkare, och då kändes det gensat bättre. Det märktes dock i den första långa stigningen att jag nog hamnat längre bak än tidigare år, för det gick bra långsamt bitvis och det var så packat att det inte fanns nån möjlighet att smita emellan nånstans. Väl uppe på fjället började dock leden glesna något och ganska snart flöt det på utan problem.



Föret var bra, trots att de flesta andra verkade ha bättre glid än mig... Men, det gjorde inte så mycket eftersom min vallning i alla fall höll hela vägen och jag hade hyffsat fäste i stigningarna, till skillnad från många andra - jag har aldrig tidigare sett så många stå och gnugga fästvalla på sina skidor i de långa backarna upp mot Risberg och Evertsberg. För min del flöt loppet fullkomligt smärtfritt från början till start. Eller... inte fullkomligt smärtfritt... jag ådrog mig de värsta vattenblåsor jag någonsin haft och linkar numera fram. (Skor utan häl, dvs tofflor, är utan tvekan att föredra!) Men, bortsett från det fungerade allt till 120% - jag åt rätt, åkte energisnålt men ändå relativt snabbt och tekniken kändes bättre än på hela vintern - fantastiskt! Alla de stigningar som jag bävat inför, främst med tanke på hur gråtfärdigt trött jag varit vid dem under tidigare år, bara flöt förbi och "jaha, hoppsan, då var visst den stigningen avklarad också". Underbar känsla minst sagt. Det var först vi 6 km skylten som jag började känna att kroppen faktiskt fått jobba en del och nu började visa vissa tecken på trötthet. Därför kunde jag efter 6h 59min och 40s skidande glida över mållinjen i Mora, klockan 14.09, med ett leende på läpparna :o)


Näringsintag i Mångsbodarna


Resultat
Micke Johansson 6h 20min 45sek
Olle Sundberg 6h 24min 18sek
Jens Göransson 6h 36min 24sek
Magnus Olsson 6h 46min 51sek
Jag 6h 59min 40sek
Johan Bäckström 8h 14min 26sek