The conquer of Devils Peak!

Att bestiga berg är också ett sätt att hålla vasaloppsformen i trim. Igår följde jag med ett gäng studenter och deras professor på en liten äventyrlig tripp up till toppen av Devils Peak, vilket är en av de högsta topparna här i Kapstaden med sina exakta 1000 möh. Hade jag i förväg vetat vad denna vandring skulle innebära hade jag förmodligen inte följt med - inte på grund av dålig fysik, för det har det visat sig att jag har bra mycket bättre än de flesta andra här, men på grund av min höjdskräck! Vissa partier innebar ren klättring uppför bergspartier, ibland med endast en ytterst liten platå nedanför och utanför där branta sluttningar på flera hundra meter. Dessutom var vi tvungna att passera vad de kallade "The knives edge" för att ta oss till "the minor peak", och branten på ena sidan av eggen är inte att leka med.





Men, det gäller ju att hela tiden utmana sig själv och successivt flytta sina gränser för vad man klarar av, och det har jag definitivt gjort nu. Turen tog allt som allt 6 1/2 timme och vi startade redan 7 på morgonen. Och lika bra var nog det, för den sista timmens vandring tillbaka till Campus igen var olidligt varm och nästan helt utan vind.

Träningsläger i Sydafrika

Precis som Kajsa Bergqvist och alla andra elitidrottare så ser jag till att förlägga vintersäsongens träning vid mildare breddgrader och vad kan vara mer lämpligt att Kapstaden och Sydafrika ;o) Skämt åt sido - ett nyligen påbörjat samarbete med en forskargrupp i Kapstaden har fått till följd att jag blivit tvungen att ta ett litet avbrott (ännu ett!!!) i min vasaloppsträning för att hälsa på dem och planera vårt framtida projekt. Som tur är visade sig en av studenterna i gruppen här (Shane) vara ett stort träningsfreak med två ultramaraton (85 km!) bakom sig. Vårt gemensamma träningsintresse har därför resulterat i att han tog med mig på en fantastisk löprunda i förrgår. Högt upp i berget, nedanför Devils peak, med utsikt över hela östra sidan av Kapstaden - förmodligen de vackraste 12 km jag någonsin gjort.



Löprundan började med brant klättring rakt upp på berget från universitetet men väl däruppe var terrängen något snällare. Mycket varierande underlag med allt från stenblock till barkstig, sand och träbroar. Fantastiskt. Dessutom var temperaturen kring 30 grader, men en ordentlig vind och en, enligt mina mått mätt, exotisk skog gjorde det hela mest angenämt. Vi passerade dessutom ett vattenfall, som visserligen inte innehöll så mycket vatten på grund av sommarens torka, men ändå... Förhoppningsvis hinner vi med en runda till innan det är dags för oss att återvända hem till Sverige och snön. Faktum är att jag börjar få lite hemlängtan.....

Snöyra!

Nu har jag lagt ned det här med skidåkning för den här veckan. Det har varit yrsnö, snålblåst och -14 grader i två dagar nu, och inte alls enbart roligt. Inte har de pistat spåren sen i måndags heller, så vi har mer eller mindre plogat själva. Gårdagens prestation blev 18 riktigt kalla kilometrar i Lindvallen - obefintliga spår och snöspik rakt i ansiktet - samt ytterligare 5 km ospårat på kvällen. Gjorde ett försök att ta mig runt kalven här i Tandådalen nu i förmiddags också, men ledsnade totalt efter ca 3 km och tog då ett tungt och svårt beslut - "Nu skiter jag i det här!" . Tyvärr falerade mitt uppsatta mål om 15mil i och med detta och jag stannar på 12.5 efter 6 dagars åkande. Jaja..... Nu hoppas jag bara på tre riktigt fina skidhelger efter att jag kommer hem från Sydafrika och att jag i och med dem känner mig redo för "Mitt livs vasalopp", för det var ju vad det var tänkt att bli... Vi får se.

Rapport från Tandådalen

Idag snöar det. De fina spåren från i måndags är nu igenyrda och bra mycket sladdrigare, men trots detta ganska ok. Jag har precis avverkat 2 varv runt Kalven (dvs 2 mil) och bestämt mig för att det är tillräckligt för det här passet. Eventuellt blir det en kvällsrunda ikväll också. Igår hade vi lite av en latdag med endast ett pass på förmiddagen. Nu är det inte så många dagar kvar, så bäst att passa på. Micke, Stenberg och Stensmo dök upp i natt (de lät som en hjord elefanter när de kom inklampande... dessutom var vi alla oooooerhöööört tacksamma över att de handlat all mat i papperskassar - det är ju så lätt att plocka ur dem tyst och försiktigt då......), och de tillsammans med Olle är ute på ett tredje varv nu medan jag passar på att kolla mail och lägga till ett inlägg i bloggen. Börjar känns mig lite stel i korsryggen nu efter 10.5 mils skidande, så åter hemma i stugan får det nog bli att stretcha ordentligt.

Åter hoppfullt :o)

Skidåkning och fjälluft är stärkande för själen! Har nu varit i Tandådalen i ca 2 och 1/2 dygn och har skrapat ihop 8.5 mil. Det är otroligt vackert ute och spåren är toppen. Kroppen svara förvånansvärt bra, me jag tar det mycket lugnt och pressar aldrig upp pulsen. Trots detta ligger jag på en miltid på ca 45-47 minuter, vilket jag är ganska nöjd med trots allt. Målet är att ha fått ihop totalt 20 mil (inklusive de 5 jag hade när jag kom hit) när veckan aär slut för att sedna plocka minst 10 till under de tre träningshelger jag har på mig när efter att jag kommit hem från Sydafrika. Hoppet börjar vakna....

Gladare miner

Sälenveckan närmar sig och jag tror att jag kommer kunna träna, om inte stenhårt så nästan. Jag har redan tjuvtränat lite styrka - mest axlar och triceps för att fokusera på skidåkningen - och det verkar ju funka. Så, även om jag kanske inte bör pressa mig till mella 10 och 20 mil under veckan som kommer så borde jag åtminstone kunna få ihop 10.

Idag blir det dock ingen träning. Jag har ägnat förmiddagen till att knacka kakel i badrummet vilket är i klass med ett effektivt styrkepass. Axlarna får sig en rejäl omgång - hurra! Dessutom passar Olles skidglasögon ypperligt som skyddsglasögon mot småflisor.

Dags att göra ett ryck igen.

Aaaaaaaaarrrggggghhh!!!!!!!!!!

Jag tror jag blir gaaalen! Frustrationen har nog aldrig någonsin varit större. Här sitter jag, ute är det full vinter och gott om snö - tror aldrig att jag upplevt så bra vinter i Uppsala - det är långhelg med HUR MYCKET TID SOM HELST till att åka skidor och pressa mil, dessutom är formen på topp, bättre än någonsin, och jag har inte känt antydan till förkylning på snart ett år...... Och så får jag inte träna! Aldrig kunde en remiss till Ackis ha kommit mera olämpligt. Jag ser framför mig att hela vasaloppsplanerna bara raserar. Om läkarna får bestämma ska jag vila i tre veckor, vilket är det samma som ajöss med sälenveckan och i så fall min enda lilla chans att hinna skrapa ihop några mil. Mitt i dett kommer dessutom den där Sydafrikaresan... Suck! Måste säga att jag tusen gånger hellre hade åkt till Kiruna än till Sydafrika just nu.

Mest av allt vill jag bara lägga mig ner och gråta.