RAID Uppsala

Idag tävlar Olle och Micke multisport. Själv får jag sitta på en pinnstol i köket och skriva på min avhandling. Livet är bra orättvist ibland.

Jag förstår inte att det ska vara så himla svårt att hitta en likasinnad som med glädje och entusiasm kan tänka sig att spendera en halv lördag ute i friska luften. Någon som har en MTB och som njuter av att dra på sig löparskorna och leta kontroller bland höstlöven. Nån som inte drar sig för att bli lite våt och kall och som vill kämpa fram längs Fyrisån i en ranglig kanadensare. Men så är det. Jag tror i och för sig att jag har en potentiell multisportpartner på gång - en kollega från sats. Problemet är bara att hon saknar cykel. Vad hon inte saknar däremot är energin och viljan. Så jag hoppas på henne inför nästa säsong.

Det skulle vara så underbart att hitta någon som vill satsa, och kunna göra det här med multisport till en rutin. Att vara ett team som tränar tillsammans och som kör lite småtävlingar då och då när det passar. SÅ om jag hittar en cykel till henne på Blocket, då kanske?

Eftertanke

Träning är intressant ur många aspekter, inte minst för de konstiga psykologiska effekter det har. Jag har upptäckt att när jag utsätter mig för fysiska ansträngningar så börjar min hjärna tänka av sig själv. Den resonerar på ett sätt som jag inte riktigt styr över. Börjar den resonera negativt, så att det riskerar att få en dålig inverkan på det jag för tillfället håller på med, så måste jag givetvis bryta in och försöka avstyra det. Men, för det mesta tänker hjärnan av sig själv. Som i onsdags till exempel. Jag och Olle var i Sunnersta och körde stavintervaller i backen där. Från att ha varit väldigt stark vid de senaste två tillfällena då vi kört stavintervaller, så pass att jag faktiskt haft Olle bakom mig, så var jag denna gång ruggigt seg i kroppen, troligen för att jag hade kört två klasser på sats dagen innan, varav en helt hysterisk stepklass! För varje intervall så tänkte jag, inte min hjärna, "det vette katten om jag orkar en till". Men jag körde på ändå för jag var ju uppenbarligen inte helt slut. Så på näst sista inytervallet så var det så himla jobbigt. Jag flåsade och fick magknip men kom ändå inte upp i puls som jag borde, och hela vägen upp (1 min, 25 sek) så tänkte jag, "Det här var ABSOLUT sista intervallet för idag, sen kör jag inget mer!" Precis hela vägen tänkte jag så. Men! Jag hade inte hunnit mer än upp på toppen och pausat pulsklockan förrän hjärnan tänkte åt mig - "En gång till! yes!". Det gick alltså mindre än en sekund och så var hjärnan taggad och motiverad att plåga sig upp för samma backe än en gång, trots att jag tänkt hela vägen att, efter detta fixar jag inte mer.

Man kan ibland undra vem som är sjukast, jag eller min hjärna?....