Unionsmarathon
Lördagen den 7 juli anordnades, för tredje året i rad, ett unionsmarathon till minne av unionsupplösningen 1905. Marathonloppet anordnas som ett samarbete mellan norska och svenska entusiaster, och banansträckningen är förlagd både på svensk och norsk mark. Eftersom vi i år äntligen befann oss i Värmland när loppet skulle gå av stapeln så bestämde vi oss att helt enkelt vara med och springa halvmaran - arrangemanget erbjuder nämligen både en hel- och en halvmara, för de som inte är så tuffa. Så jag ringde Jan Nyqvist, en av bygdens sanna marathonfantaster som jag misstänkte hade en hel del med tävlingen att göra, och frågade om det fortfarande fanns möjlighet att anmäla sig - klockan var nämligen 9 på fredagskvällen och det var knappa 12 timmar tills starten skulle gå. Men visst fick vi det, inga problem! "Kom till Kuröya vid tio imorgon bitti och anmäl er plats" var svaret vi fick. Och det gjorde vi.
Kuröya ligger i Römskog, ca en mil in på norska sidan från Östervallskog, norr om Töcksfors. En jättevacker plats alldeles intill vattnet. Här fanns sekretariatet och här skulle starten för helmaran gå. Här skulle även målgången för samtliga löpare, hel- som halvmara, vara. Vi registrerade oss, fick glada påhälsningar från folk från bygden som jag inte träffat på ett tag och satte oss sedan på bussen som skulle transportera oss till vår startplats, dvs 2 mil in längs bana på svenska sidan. Väl på plats hade vi en dryg timme av förväntan innan vi äntligen fick ge oss iväg. Då hade helmaralöparna redan varit igång i 1 timme, men ingen hade hunnit passera oss.
Vädret var bra - inte för varmt och uppehåll, otroligt nog. Olle och jag gav oss iväg tillsammans och sa att vi skulle ta det lite lugnt. Han hade haft problem med både fötter och vader ett tag och jag kände mig inte helt i toppform heller. Vår löpträningen hade ju knappt hunnit komma igång för säsongen..
Jag hade sett banprofilen och visste vad som väntade oss. Först en stigning efter nån kilometer, och ned igen. Sedan en likadan stigning efter ca en mil, och ned igen. Sen, den rejäla stigningen, den uppför "skallebacken" som alla pratade om med förfäran. Ett par kilometers klättrande uppför uppför, innan det slutligen skulle bära av utför fram till de sista "plana" kilometrarna innan mål. Vi sprang, svängde av på en grusväg, och så bar det av uppför. Aha, tänkte jag, den första lilla stigningen. Och den kändes. Sen bar det av utför igen och jag tänkte, bäst att vara på alerten inför nästa lilla stigning. Och vi sprang och sprang, jag hittade aldrig löpsteget riktigt och fick jobba ganska hårt hela tiden. Olle däremot var pigg och när han började dra efter lite drygt en mil så släppte jag. Men jag nötte på, och letade efter nästa backe..
Så började det plötsligt klättra lite, inte vansinnigt men så att det blev jobbigt. Och efter ett tag klättrande var jag tvungen at fråga en av de andra löparna, "Var är vi nånstans?". "Mitt i den långa backen" ar svaret jag fick. Snopet! Efter en kort stund fick jag dock syn på Kjell-Arne som jag visste skulle dela ut vatten på toppen av backen, och förstod att det värsta var över.
Från Kjell-Arne återstod 9 km längs en mindre grusväg inne på norska sidan. Terrängen var ganska snäll men jag började bli trött. När jag äntligen hörde mål trodde jag dock att jag tappat kanske en kvart i tid eftersom jag sprungit så slött, och blev mycket förvånad när jag passerade mållinjen på 2.02! Olle hade sprungit betydligt bättre, med 1.54 som sluttid.
Sammanlagt var det 116 löpare som tog sig runt antingen den korta eller långa banan, men som Jan Nyqvist själv sa - arrangemanget kan klara av betydligt fler löpare än så. Jag måste ge en stor eloge till honom och övriga arrangörer, för en så förstaklassig tävling som denna är svår att hitta. Full service och logistik från start till mål, med kilometermarkeringar, vätskekontroller, svampar och allt du kan tänka i form av mat och dryck. Fantastiskt bra! Är vi i Värmland vid denna tid nästa år igen så ska vi helt klart göra om det, och det vore jättekul om fler ville följa med. För den som tycker att Stockholm marathon känns som en utmaning så kan jag bara säga att det är ingenting jämfört med detta.
unionsmarathon
Kuröya ligger i Römskog, ca en mil in på norska sidan från Östervallskog, norr om Töcksfors. En jättevacker plats alldeles intill vattnet. Här fanns sekretariatet och här skulle starten för helmaran gå. Här skulle även målgången för samtliga löpare, hel- som halvmara, vara. Vi registrerade oss, fick glada påhälsningar från folk från bygden som jag inte träffat på ett tag och satte oss sedan på bussen som skulle transportera oss till vår startplats, dvs 2 mil in längs bana på svenska sidan. Väl på plats hade vi en dryg timme av förväntan innan vi äntligen fick ge oss iväg. Då hade helmaralöparna redan varit igång i 1 timme, men ingen hade hunnit passera oss.
Vädret var bra - inte för varmt och uppehåll, otroligt nog. Olle och jag gav oss iväg tillsammans och sa att vi skulle ta det lite lugnt. Han hade haft problem med både fötter och vader ett tag och jag kände mig inte helt i toppform heller. Vår löpträningen hade ju knappt hunnit komma igång för säsongen..
Jag hade sett banprofilen och visste vad som väntade oss. Först en stigning efter nån kilometer, och ned igen. Sedan en likadan stigning efter ca en mil, och ned igen. Sen, den rejäla stigningen, den uppför "skallebacken" som alla pratade om med förfäran. Ett par kilometers klättrande uppför uppför, innan det slutligen skulle bära av utför fram till de sista "plana" kilometrarna innan mål. Vi sprang, svängde av på en grusväg, och så bar det av uppför. Aha, tänkte jag, den första lilla stigningen. Och den kändes. Sen bar det av utför igen och jag tänkte, bäst att vara på alerten inför nästa lilla stigning. Och vi sprang och sprang, jag hittade aldrig löpsteget riktigt och fick jobba ganska hårt hela tiden. Olle däremot var pigg och när han började dra efter lite drygt en mil så släppte jag. Men jag nötte på, och letade efter nästa backe..
Så började det plötsligt klättra lite, inte vansinnigt men så att det blev jobbigt. Och efter ett tag klättrande var jag tvungen at fråga en av de andra löparna, "Var är vi nånstans?". "Mitt i den långa backen" ar svaret jag fick. Snopet! Efter en kort stund fick jag dock syn på Kjell-Arne som jag visste skulle dela ut vatten på toppen av backen, och förstod att det värsta var över.
Från Kjell-Arne återstod 9 km längs en mindre grusväg inne på norska sidan. Terrängen var ganska snäll men jag började bli trött. När jag äntligen hörde mål trodde jag dock att jag tappat kanske en kvart i tid eftersom jag sprungit så slött, och blev mycket förvånad när jag passerade mållinjen på 2.02! Olle hade sprungit betydligt bättre, med 1.54 som sluttid.
Sammanlagt var det 116 löpare som tog sig runt antingen den korta eller långa banan, men som Jan Nyqvist själv sa - arrangemanget kan klara av betydligt fler löpare än så. Jag måste ge en stor eloge till honom och övriga arrangörer, för en så förstaklassig tävling som denna är svår att hitta. Full service och logistik från start till mål, med kilometermarkeringar, vätskekontroller, svampar och allt du kan tänka i form av mat och dryck. Fantastiskt bra! Är vi i Värmland vid denna tid nästa år igen så ska vi helt klart göra om det, och det vore jättekul om fler ville följa med. För den som tycker att Stockholm marathon känns som en utmaning så kan jag bara säga att det är ingenting jämfört med detta.
unionsmarathon
posted by Alexandra at 5:37 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home