Stockholm Marathon 2006

"Jaha, då var det gjort då" - ungefär så känns det så här två dagar efteråt. Ungefär så kändes det faktiskt redan efter målgång, fast med ett visst inslag av stelhet och trötthet i kroppen. Det gick inte fort, jag kanske till och med kan sträcka mig till att säga att det gick rent av långsamt, men det var betydligt roligare och lättare än att springa Lidingöloppet. Superväder med solsken, vilket vi inte haft på jag vet inte hur länge, och riktigt varmt, så pass att många nog tyckte det var riktigt plågsamt. Det var i varje fall skönt att springa genom duscharna som de hade ställt upp längs vägen. Och godast var nog skumsvamparna. De två första milen var som vi trott inget större problem. Fantastiskt roligt att springa genom centrala delarna av Stockholm, längs Strandvägen och bortöver, och titta på all publik som letat sig ut i det soliga vädret för att titta på. Jag hade så fullt upp med att titta på publiken att jag ett tag var rädd för att springa in i nån framför mig. Själva hade vi publikstöd från Pappa, Majlis och Hans-Erik, från Jens och Johan Stenberg och från Åke och Anna - inte så illa! Olles knän fungerade hela vägen - helt otoligt! Han hade känningar i dem ända fram till dagen innan. Likaså hade jag inte det minsta problem med min ländrygg/gluteus, vilket jag haft känningar av en längre tid. Lustigt det där, att många gamla problem försvinner när det väl gäller och att det istället dyker upp nya. Varken jag eller Olle fick någonsin så där riktigt ont nånstans, bara lite småkänningar på diverse ställen. När det var 4 km kvar blev jag dock lite "lat" och började gå ett litet tag - min energi höll nog på att ta slut för jag hade nästan enbart druckit sportdryck längs hela vägen för magen ville inte ha nånting mer. Olle drog därför ifrån mig men kom trots det i mål endast 1-2 minuter före. De sista 2 km piggnade jag nämligen till igen och kunde öka på steget något.

Sammanfattningsvis måste jag säga att det var roligt med Stockhom Marathon! Jag tror jag kommer göra om det nästa år igen, och då ska jag försöka prestera också. 4h 20minuter kallar jag ingen prestation, men jag har i varje fall gjort det :o)

Snart över

De sista dagarna innan ett långlopp är ofantligt jobbiga. Jag känner mig uppblåst, tung i kroppen och fullkomligt ur form, och varje gång vet jag att jag bara väntar på att det hela ska vara över så att jag kan börja med tung styrketräning igen och försöka få lite form på kroppen. Just nu är jag fullkomligt uttråkad - skulle helst vilja ut och köra ett riktigt långpass - och har ingen lust att proppa i mig en massa mat. Jag hoppas det börjar kännas bättre imorgon nån gång för annars kan det bli jobbigt på lördag. Formen kändes mycket bättre inför Valloxen, men nånting har hänt de senaste två veckorna som gjort att jag nu känner mig som världens mest otränade människa.

Ackumulerad distans: 240 km